Kaostrollet
Mina tankar, min vardag, min glädje och mitt gnäll från en vanlig men ändå ovanlig 4-barnsmamma med Asperger och lite annat smått och gott.
Kaos för trollet som verkligen behöver semester!
Just nu avskyr jag tiden. Jag har alldeles för lite av den. Förvirrade jag behöver minst dubbelt så mycket för att få ihop allt och sen lika mycket till för att inte bli helt slut i huvudet. Migränhuvudvärken har anats i tre dagar nu så jag är lite rädd att jag får en riktig attack på resan. Sa till min mor att hon får räkna med att det kommer två ångestpaket som behöver några dagar för att komma igång. Sen tar vi resten av dagarna till att ha ångest över resan hem.. Men det känns bra att komma iväg. Jag behöver det. Behöver få paus, behöver få bara jag och behöver några dagar då jag inte måste hålla ihop alla andra. Om nu inte mor ger mej den rollen. Men där har jag hjälp av sonen förstås. Hon går bra ihop med honom. Som alla andra. =) Jag hoppas det blir bra för kärleken också. Hon behöver få ihop sej. Jag har tjatat på henne nu att hon måste ta kontakt med psyk. Det maniska har gått över i depp och hon är av och till helt olidlig. När jag har annat i huvudet orkar jag inte riktigt med det. Hennes jobb har också sagt åt henne nu att hon MÅSTE ta kontakt med psyk. Sån här kan hon inte vara. Värst är hon för sej själv.. Hoppas hon iaf lite av tiden saknar mej så hon kan vara lite glad åt min närvaro när jag kommer tillbaka. Likaså att hon får tillbaka lite förståelse för vad vi andra orkar och behöver. Vi glömmer saker ibland, hon också. Jag orkar inte göra allt och på en gång. Hon kräver det och blir sur annars. Hon säger att hon inte gör det men resultatet blir sådant. Jag får ingen paus och jag håller på att ta helt och fullständigt slut. Kanske till och med tågresan blir en skön paus *hoppas* Mitt i detta ska vi springa stadsloppet också. Och packa. Och planera sonens läxvecka med okej och tillräckligt många uppgifter. Skicka och packa en del barn till pappan. Få ordning på hundarna. Ta ut hundarna. Äta. Natta barn. Städa. Sova. Handla. Följa listor med saker som ska göras. Göra läxor och massa annat. Livet känns just nu väldigt intensivt och tärande. Men jag är inte låg på nåt sätt. Jag ser faktiskt fram emot att komma norrut. Jag är bara lite för off och stressad för att få allt att flyta just nu. Arbetsterapeuten kom också idag. Jag snurrade några varv på golvet och kunde inte tänka alls. Hon såg det och sa att hon faktiskt kunde gå. Det var okej och hon hade annat att göra ändå. Men lite konstigt blev det allt att säga hejdå på det sättet, det var sista gången hon var här.
Dags att få barnen i säng.
Stress och duktiga söner.
Stressigt är det här. Det blir en resa för mej och den sonen som just nu är på Gotland. Han själv ringde till rektorn och pratade för sej så det var bara för mej att ringa dit och stärka det han sagt. Den sociala biten vet jag inte vart han fått ifrån. Jag tycker hur som att han är grymt duktig! Inte har han haft nån ångest heller. Vi planerade för hur vi skulle göra ifall det hände och han kände sej nöjd med det. Kanske det var bara det som behövdes.. Hur som är det mycket att stå i nu. Jag skulle boka biljetter och i min förvirring bokade jag såklart fel. Vi kan nog inte vara borta över en månad *s*. Fick ringa upp sj och försöka boka om och det gick bra. Lite förvirrande dock när inte samma resor gick. Jag fick ta en annan med byta på andra tider och annan ort. Dessutom fick min son inte åka som dam. Det slutade med att jag bokade en hel sovkupé till honom och mej. Inte vad jag tänkt och jag spräckte mors budget med mycket.. Men men, det reducerar om inte annat ångesten. Jag får helt enkelt leva ännu snålare ett tag.
Lillen har varit hos läkare också. Han fick en stor speta som satt under tumnageln. Den hade åkt så långt in och gick inte att få tag på, dessutom började det vara. Han fick rätt ont så det blev att åka in. Han fick två sprutor i tummen innan de bände upp nageln och tog bort eländet. Sprutorna gjorde så ont att han skakade och det kom svettpärlor men han låg helt still. Såklart skulle han få nåt för det så vi gick iväg och fikade!
Nu ska vi stressa iväg och göra roligheter och nyttigheter innan det blir mer panikgörande för min del.
Utvecklingssamtal med efterföljande cach
Måste kontra mitt gnällande med ett trevligare inlägg..
Varit på en liten cachjakt idag igen. Inte min denna gången utan den känslige sonens. Han ville gärna ta en efter utvecklingssamtalet. X:et hade inte bråttom så han följde också med! Riktigt trevligt! Sonen listade ut var den var men kom inte på hur han skulle komma in på det ställe han sett ut så där fick jag ge honom lite hjälp. X:et var också lite nyfiken på vad det hela var för nåt eftersom barnen pratat om det hemma. Kändes lite märkligt att vara ute på trevligheter med den kombon av människor men inte negativt på nått sätt.
Utvecklingssamtalet var det enklaste vi varit på hittills med den här sonen. Nånsin. Han fick beröm och log flera gånger. Han är duktig i språk och hade gjort bra internationella prov. Han tycker det är jobbigt när det blir mycket men han hade jobbat på ändå och faktiskt gjort alla uppgifter. Matten hade han också klarat, om än på gränsen i vissa fall. Det är orken och koncentrationen som det faller mest på. Hur som var det en bra och viktigt push han fick inför högstadiet! =) Däremot har han helt glömt bort att det är skolresa nu på onsdag morgon.. Shit, det blir panik i morgon att få ihop det. Det ska med mobiler (som vi har tappat bort), kläder, matsäck och pengar och lite annat smått och gott.. Läraren gav oss ett papper på hur resan är tänkt. Sen frågade läraren en del om sonens ångest. Han ville ha lite tips på vad man ska göra om den dyker upp. Känns bra för nu vet jag att någon har lite koll på det och kan hjälpa till om det skulle bli jobbigt. Nu ska vi bara få ihop allt som ska fås ihop. Men inte ikväll. Ikväll ska jag bara ta det lugnt!
Trött- och lessgnäll!
Den här resegrejen börjar tära på mej. Jag får inte ihop det. Känner mej mest bara slut och lessen. Kärleken har bestämt sej för att hon inte vill följa. Det var inte oväntat men kanske inte precis vad jag ville höra precis innan vi skulle somna.. På kvällar är det liksom inte lönt att börja prata om nåt men det satte igång mina funderingar. Mycket frustrerande! Min idé om att lämna bort unghunden blev också dissad av flera anledningar. Den viktigaste var kanske att även om jag lämnar bort honom så kan hon inte ha valpen hemma, för hur ska han klara sej hela dagarna när hon är på jobbet. Vet inte alls hur jag ska få ihop det och hur jag ska hitta ork att få ihop det. Barnen kommer dessutom idag och kärleken är inte riktigt sitt lättaste jag..
Så ringde min bror igår. Mycket trevligt även om jag inte hann prata länge eftersom jag precis var på väg ut på en liten cachsväng. Han ska rätt snart åka och jobba i Italien, precis där skalven varit, så han ville gärna ses innan dess. Det vill jag också, men ännu en resa? Den kanske är lättare att ordna eftersom jag kan åka dit över en helg. Då är det bara unghunden som ska väck. Mor skulle dock bli heltokig om jag åker dit istället..
För att göra saker ännu roligare så tror jag att tiken snart ska börja löpa. Då flyttar kärleken ihop med den där tjejen som gillar att sno andras respektive. Känner att jag är lite allergisk mot sånt nu för tiden även att jag inte tror att det är nån risk i just det här fallet. De ska hur som börja ha syjunta ihop så det är väl bara att börja försöka gilla henne. Nåt som går att gilla finns det säkert, måste bara anstänga mej för att hitta det.
Så blir det utvecklingssamtal ikväll. Den känsliga sonens tur. Han har redan gruvat sej i flera veckor, han vet att han kommer få höra saker som att han måste bli bättre, koncentrera sej mer osv. Det kan de ju säga, den stora frågan är hur? Känner mej inte laddad men har vi tur går det bra. Det är sista utv.samtalet på den skolan så det kommer inte hända nåt mer ändå.
Dags för trollet att sluta gnälla, ta på sej sitt finaste leende, hämta lillen och vara den som tar hand om alla andra!
Första maniska attacken efter medicinen.
Nu är det maniskt här hemma igen. Dock inte så mycket som det kan vara. Jag förstod först inte ens att det var det som hände. Det började med att hon blev rätt inåtvänd. Jag tänkte inte mer på det utan lät henne vara. Ifred kan ju alla vilja vara ibland. Sen tog hon ledigt från jobbet, hon hade inte tid att vara där. Nästa sak som hände var att hon började fastna lite väl i saker hon kom att tänka på. Märktes tex när hon körde bil och blev nyfiken på nåt hon såg, så pass att hon för några ögonblick glömde bort att kolla vart hon körde.. Igår for hon runt och städade precis hela dagen och sen kunde hon inte varva ner. Tror hon var uppe halva natten och pysslade med sina träfigurer. Det efter att hon kört slut på sitt senaste spels testversion. Idag for hon upp tidigt och planerade saker för dagen som man normalt tar sej minst en halv vecka till. Hon har ställt flera frågor till mej som hon inte velat höra svaret på. Eller, det har hon säkert, hon har bara inte hunnit. Hon har knappt ställt frågan förrän hon kommer att tänka på, och därmed pratar, om nåt annat. Munnen går i ett. Hittade henne i hallen pratandes med sin mössa! Det är inte psykotiskt på nåt sätt, *just saying*, det är snarare att hon funderar på mössan och säger det högt, men det såg väldigt tokigt ut. Dagens skratt blev det iaf! =) När det sen var dags för henne att köra iväg för att hämta hit mor sin sa jag åt henne att ta det lugnt. Jag påminde henne om hur hon tappade uppmärksamheten när hon började titta på annat. Hon svarade glatt att, -Det där har hänt mej också! Var tvungen att så henne lite i huvudet och säga att det precis var det där jag pratade om!
Det blir intressant att se vart det här tar vägen och när bakslaget kommer. Undrar hur stort det blir? Det är första gången sen medicinen sattes in så det är uppenbarligen dags att höja. Senaste provet sa att halten av ämnet sjunkit men eftersom hon inte märkt av det då så gjordes ingen ändring.
Känns bra iaf att jag får en stunds lugn nu på förmiddagen och att hennes mor kommer hit senare. Jag pratade med hennes syster om läget också så de har lite koll där borta. De sa åt henne att ringa hit när hon var framme så nu vet jag att hon är framme och i trygga händer!
Hur tar man sej 150 mil utan att få en mardrömsresa?
Oroar mej och vet inte hur jag ska göra. Mor vill att jag kommer och hälsar på henne, redan till nästa helg. Jag har aldrig varit där och dessutom har hon sex valpar hemma just nu så jag vill verkligen. Det är bara det att.. det är långt. Det tar nästan ett dygn att åka dit med tåg. Det är lång tid för ett ångest-troll. Ska jag dessutom ha med mej en hund så blir det ännu värre. Hur ska jag få med mej hund och packning? När ska jag rasta hunden och hur ska jag kunna sitta vaken ett dygn med en kopplad hund? Kärleken fixar inte att ha alla hemma ensam. Mor och jag har försökt övertala henne att följa med men det går trögt. Hon är inte så pigg på att följa med på någon annans idéer än sina egna. Hon är rätt hemmatam och får lätt ångest annars. En sån lång och rätt tärande resa blir svår för henne. Så hur gör jag??? Funderat på att få med kärleken ändå, korta av några dagar och låta bli att ta med den skälliga unghunden. Då blir det en hund var och dessutom kan vi bytas av. Men att få med henne är svårt.. Då kan jag välja att åka själv med valpen. Men det tar emot jättemycket. Vi gjorde en mardrömsresa igår. 6 mil i bil och hunden blev så grymt åksjuk. Det var dreggel i stora pölar, kastspyor och skitpauser. Bara de 50 minuter det tog att komma dit gav mej ångest. Väl framme fick jag sitta still ensam ute på en altan i säkert en timme innan jag kunde vara nåt sånär med. Så om 50 min kan blir så jobbiga, hur fasen kan då ett helt dygn bli? Återstår att försöka lämna bort en hund och åka själv. Då är jag istället helt själv och ensam med min ångest.. Önskar att jag hade bil, då hade jag kört upp i mitt egna tempo. Kunnat stanna när jag vill och behöver, slippa folk och slippa känslan av att vara instängd.. Grubblar mej gråhårig på det här, vill åka men vill inte vara med om resan..
